Brukare möter olika organisatoriska förutsättningar beroende på var i landet hen är bosatt. Denna rapport fokuserar på insatser enligt Socialtjänstlagen. Här görs dock en enkel jämförelse mellan om stöd ges i enlighet med Socialtjänstlagen eller Hälso-och Sjukvårdslagen. En brukare, vanligen benämnd som patient, som får sitt stöd av personal som styrs av Hälso-och Sjukvårdslagen, kommer genom hela processen, från diagnos till att behovet är hanterat, att träffa samma yrkesgrupp (vanligtvis legitimerad) som alla är mer eller mindre handfast inblandade i hela processen.  Legitimerad personal upprättar en vårdplan där såväl mål som tillvägagångssätt tydligt definieras och dokumenteras. Den som upprättat vårdplanen bär ansvar genom hela processen men tar stöd av andra utförare under processen.

En brukare som får sitt behov tillgodosett inom socialtjänsten träffar olika yrkesgrupper med olika kompetens i de olika processtegen från en ansökan i aktualiseringssteget till genomförandet av en insats i vardagen. Brukaren redogör först för sin situation och upplevelse av behov till handläggare som i sin profession samlar in information och beslutar om rätten till stöd. När detta är gjort lämnas beslutet till utförare som förväntas upprätta en genomförandeplan tillsammans med brukaren. Detta ska vara styrande för den omsorgen som skall ges. Brukaren får då åter redogöra för sin situation. Utförarna skall hantera handläggarens beslutet och översätta det till insatser som ska motsvara de behov som behöver tillgodoses. Utföraren ska sedan dagligen/veckovis följa upp förändringar i brukarens behov. Utföraren tillkallar självständigt hälso- och sjukvårdspersonal för att vid behov initiera vårdinsatser. Brukarens situation ska i enlighet med lokala riktlinjer följas upp av handläggare. Detta ska ske halvårsvis eller vid förändrat vårdbehov. Handläggaren ska då utvärdera om brukaren får det stöd som handläggaren ansåg att brukaren hade behov av och rätt till. Slutsatserna av uppföljningen återkopplas till utförarna. Insatserna följs även upp i form av tidsrapportering i relation till ersättning.

Figur 10: Individprocessen vid stöd som ges av Socialtjänsten samt Hälso- och sjukvården

Sammanfattningsvis finns följande skillnader beroende på vilket lagrum som motiverar stödet.

Socialtjänstlagen

• Fler olika yrkesgrupper, med olika erfarenheter, involveras och har ansvar för olika delar i processen. Medför en komplex kunskapsöverföring mellan yrkesgrupperna.

Hälso- och sjukvårdslagen

• En person, utbildad och legitimerad personal, har ansvar för brukaren genom hela processen.

En konsekvens som uppstår, och som bekräftas av kommunrepresentanter, är att det är vanligt att välfärdsteknik utreds av legitimerad personal men har störst effekt hos utförarna inom exempelvis hemtjänst. I tvärvetenskapliga diskussioner har ofta hälso-och sjukvårdsämnen ett större utrymme och den legitimerade personalen ett större mandat. Det påverkar och är i många fall avgörande för införandet och användandet oavsett om användningen har grund i hälso- och sjukvårdsinsatser eller inte. Välfärdstekniken hamnar i stuprör mellan olika ansvarsområden och även om utförare vill införa så riskerar frågan att bromsas av den legitimerade personalen.
Ett exempel på detta är införande av läkemedelsautomater där hemtjänsten kan tydliggöra flera vinster, men målgruppen inte stämmer överens med hemsjukvårdens riktlinjer och därmed inte används för att stärka brukarens självständighet.

Även ambitionen att arbeta förebyggande strandar ofta i ansvarsfördelning mellan yrkesroller såväl inom kommunen som mellan olika ansvarsområden. Ett tydligt exempel är att en demensdiagnos på minnesmottagningen sällan leder till att stöd erbjuds i form av olika välfärdstekniska tjänster i förebyggande syfte. Vilket resulterar i att tjänster ofta introduceras för sent. Det innebär att brukarens behov av stöd ofta måste tillgodoses av en högre vårdnivå (dyrare insatser) och därmed påverkar såväl brukarens självständighet, dennes omgivning som den kommunala ekonomin.