För att kunna följa upp och få en likvärdighet men även för att få stöd i att förstå kombinationen av olika perspektiv samt för att få en helhetsbedömning av hur brukaren fungerar i sin livssituation använder sig IBIC av ICF. ICF är en internationell klassifikation som beskriver hur hälsa, komponenter av välbefinnande som har med hälsa att göra samt hälsorelaterade tillstånd påverkar funktionstillståndet. Klassifikationen är ett komplement till ICD-10 som klassificerar alla sjukdomar och hälsoproblem. ICF används över hela världen för att kartlägga olika aspekter av brukarens fungerande men inte själva brukaren och har därför en allmängiltig tillämpning och kan tillämpas på alla människor oavsett land. ICF modellen ger handläggaren stöd i att beskriva brukarens situation både psykiskt, fysiskt och socialt och används för att med gemensamt språk få en bild över hur brukarens hälsa kan förstås och blir således en systematisk och strukturerad begreppssfär och grund för arbetssätt. Detta möjliggör att dokumentation kan återanvändas och förstås av olika aktörer, jämförelse av data blir möjlig och det ger bättre förutsättningar för uppföljning.
ICF-modellen tar utgångspunkt i att brukarens delaktighet börjar med fungerande vardagssituationer. ICF består av två delar funktionstillstånd och kontextuella faktorer. Dessa kompletteras med komponenten hälsotillstånd som inte klassificeras i ICF utan i ICD-10, som klassificerar diagnoser, sjukdomstillstånd och störningar. Benämningen hälsotillstånd i ICF skall alltså inte blandas ihop med begreppet hälsotillstånd såsom det används i bedömningar enligt IBIC.
Figur 2: ICF-modellens relationer mellan hälsotillstånd, funktionstillstånd och kontextuella faktorer
I funktionstillstånd ingår komponenterna, kroppsfunktioner (beskriver fysiologiska och psykologiska faktorer) och kroppsstrukturer (beskriver kroppens anatomiska delar). Om brukarens kroppsliga funktioner inte fungerar normalt, utifrån definitionen normalt för personer i motsvarande ålder, används begreppet funktionsnedsättning. Begreppet kan även användas vid problem med kroppsfunktioner och kroppsstrukturer i kombination. Om brukarens kroppsstrukturer inte fungerar normalt, utifrån vad som är normalt för personer i motsvarande ålder, används begreppet strukturavvikelse. De två andra komponenterna är aktivitet och delaktighet. Dessa kan vara svåra att särskilja och presenteras därav ofta gemensamt. Komponenten aktivitet avser de uppgifter/handlingar som brukaren kan göra (kapacitet) och faktiskt gör (genomförande). Vid svårigheter att utföra uppgifter/handlingar används begreppet aktivitetsbegränsningar. För att förstå ICF-modellen är förståelsen för komponenten delaktighet en förutsättning. Komponenten delaktighet avser brukarens engagemang i livssituationen, det innefattar att vara autonom och bestämma över sitt eget liv. Delaktighet skall inte förväxlas med deltagande. Delaktighet skall ses som aktiv medverkan och förutsätter någon grad av inflytande. För att kunna påverka och vara delaktig är brukarens förmåga att kommunicera med sin omgivning en förutsättning. Detta innebär att omgivningen måste vara lyhörda och ha kompetens i olika kommunikationsstöd. Bedömning av aktivitet och delaktighet kan göras med eller utan hjälpmedel beroende på syfte. Vid svårighet med samspel med andra eller möjligheten att engagera sig i en situation används begreppet delaktighetsinskränkning.
Kontextuella faktorer beskriver brukarens sammanhang och hur detta kan påverka. Här ingår komponenterna omgivningsfaktorer och personliga faktorer. Omgivningsfaktorer utgörs av den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning eller miljö som brukaren befinner sig i. Underlättande omgivningsfaktorer eller hindrande omgivningsfaktorer används för faktorer som har positiv eller negativ inverkan på hur brukaren fungerar. Det kan även handla om faktorer som helt saknas. Bedömning av detta görs utifrån brukarens perspektiv. Personliga faktorer är en komponent som inte klassificeras som del av funktionstillståndet och innehåller information som bidrar till att förklara hur brukaren fungerar i olika situationer utifrån vilken bakgrund, och erfarenhet som brukaren bär med sig. Denna komponent är mycket viktig för att förstå brukarens behov och för att kunna göra en bedömning av begränsningar i brukarens livsföring.
Figur 3: ICF-modellen fungerar för alla brukare och deras kontextuella faktorer
ICF utgår från en generell bedömningsskala som används för att på ett strukturerat sätt bedöma brukarens svårighetsgrad och kan användas inom alla komponenter. Den kan därmed användas av såväl handläggare som för självskattning. Gällande aktivitet och delaktighet används skalan för vad brukaren gör i sin omgivning (genomförande) samt vad brukaren har för förmåga att utföra en uppgift/handling i en standardiserad miljö (kapacitet). Skalan kan även användas för att beskriva positiva och negativa aspekter av omgivningen, även avvikelser i kroppsstruktur samt nedsättning av kroppsfunktion. Bedömning kan göras med eller utan brukarens hjälpmedel samt personligt stöd.
Figur 4: Fri tolkning av ICF-modellens bedömningsskala
Brukarens bedömda och avsedda funktionstillstånd används sedan för att bedöma hur behovet ska tillgodoses. Den ger två inriktningar.
- Behovet tillgodoses med stödjande/tränande insats. Kan vara att stödja, guida eller motivera såväl praktiskt som känslomässigt. Brukaren är själv med i genomförandet eller engagerad i aktiviteten. Inriktningen är att behålla eller stärka brukarens genomförande eller engagemang i specifikt livsområde.
- Behovet tillgodoses med kompenserande insats. Insatsen utförs helt av annan än brukaren själv då brukarens egen förmåga att genomföra en uppgift är helt begränsad.
Bedömning av inriktning görs för samtliga områden inom aktiviteter och delaktighet samt när bedömning görs av kategorin känsla av trygghet i enlighet med IBIC. Dessa används även för att utföraren skall kunna planera och utföra insatser på avsett sätt.
