De utmaningar som införandet av IBIC skapar

De största utmaningarna för införandet av välfärdsteknik ligger i att alla yrkeskategorier i kommunen ska acceptera att den införs och att det ska prioriteras. Om stödet finns i organisationen så är frågan vem som tar beslut på brukarnivå samt om ersättningsmodellerna ger de involverade aktörerna en rimlig ersättning när den används. Handläggaren utreder, beslutar och lämnar sedan till utförare att verkställa. Det är processerna mellan beslut och verkställande som är utmaningen. Handläggare med högskoleutbildning och erfarenhet av att utreda behov, stor kunskap i myndighetsutövning och lokala riktlinjer med mera får genom utredning stor kunskap om brukarens behov, resurser och mål. Om beslutet lämnas till utförarens personalgrupp, den brukarnära personalen, som för uppgiften saknar adekvat utbildning i myndighetshandläggning och som inom gruppen har stora skillnader i kompetens och erfarenhet, så innebär det en stor risk. Detta behöver därför belysas och granskas för att säkerställa såväl rättssäkerhet som ekonomiska konsekvenser. Det bör också beaktas att det är mycket lättare för kommunen att utbilda och säkerställa kompetens och omvärldsbevakning hos en mindre personalgrupp såsom handläggarna än för en den stora brukarnära personalgruppen som har få tillfällen för gemensamma möten och utbildningar.

När införandet av välfärdstekniken och nya arbetsmetoder sker samtidigt som införandet av IBIC så är det naturligt att det skapar oro och tveksamhet ute i organisationerna. Det är frustration över denna situation som ledde fram till att denna rapport författades. Nya tider skapar nya modeord och tankar om hur verksamhet ska drivas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte och det ger konsekvenser. IBICs styrka för verksamheten och individen är förmågan att arbeta målfokuserat. IBIC är inte fulländat men det är det bästa vi har. Skall man vara kritisk till IBIC kan man säga att ingen profession använder IBIC hela vägen för det är inte komplett för någon. Skall det ha förutsättningar måste det byggas ut för att täcka hela processen. IBIC skapar struktur och ger handlingskraft genom förtydligande samtal och så vidare men utmaningarna uppkommer i kontexten beställare – utförare. Är IBIC förenligt med LOV och användandet av externa utförare?

En tydlig dialog som måste lyftas är hur IBIC matchar det sociala arvet, dvs vägledningar om likabehandling, skälig levnadsnivå och andra centrala värdegrundsfrågor. Dessa finns inte hanterat i IBIC. Detta skapar funderingar kring hur intentionerna i socialtjänstlagen matchar IBIC strukturen.

ICF fungerar utmärkt inom hälso- och sjukvårdens arbete där strukturen med funktionsförmåga, diagnos och insatser är vedertagen. IBIC är tydligt inspirerat av hälso- och sjukvårdens strukturer, vilket är naturligt då de hämtar sin grund från ICF. I detta skapas utmaningar. Ett exempel på detta är livsområdet förflyttningar. Det är ett område som lyfts fram i IBIC men där handläggare inom socialtjänsten inte har specifik kunskap i sin profession. En handläggare har inte kompetens att bedöma förflyttningar genom bedömning av funktionsförmåga. Det blir en mer eller mindre kvalificerad gissning eller en bedömning av vad handläggaren ser. Denna kompetens säkerställs annars av arbetsterapeuter och fysioterapeuter som har sin grund i HSL. På samma sätta är det inom andra livsområden där liknande utmaningar finns, t ex att säkerställa förmågan att klä på sig. Problemet är att IBIC inte kategoriserar personfaktorer vilket ofta är kärnan i en bedömning inom socialtjänsten. IBIC klarar i sin nuvarande form inte av att bedöma motivationsfaktorer, copingstrategi, färdigheter eller psykiska faktorer som påverkar brukarens förmåga att hantera sin livssituation. Områden som varit starka inom socialtjänsten förminskas alltså. Vem har vi framför oss? Vad beror det på? Med IBIC flyttas fokus från det som är socialtjänstens kärnkompetens till att handläggarna nu ska göra hälso- och sjukvårdsbedömningar som de inte har adekvat utbildning för och samtidigt så ska den brukarnära personalen ta myndighetsbesluten.

Införande av IBIC ställer enligt Socialstyrelsen stora krav på organisationen. Som tidigare redovisats så har såväl Inspektionen för vård och omsorg, IVO och Socialstyrelsen påpekat att lokala policys och riktlinjer kan ge effekten att insatser inte fyller sitt syfte. De påpekar även att det finns olikheter i insatser beroende på var i landet brukaren bor. Det framkommer även att beslutade insatser inte blir verkställda samt att medarbetare inte har kunskap om brukarens behov, mål eller beslutad insats. Det framgår också från Socialstyrelsen vägledning att det idag inte finns någon allmänt vedertagen definition av vad begreppet behov innebär. Detta ger effekten att lagar och riktlinjer kan tolkas på olika sätt vilket därmed också får konsekvenser för vilket stöd brukaren får rätt till. Vidare skriver Socialstyrelsen att insatsstyrda verksamheter är vanligare än behovsstyrda vilket kan göra att brukarens behov riskerar att anpassas till de befintliga insatserna som omsorgsgivaren vill erbjuda. De befintliga insatsernas form riskerar att styra utredning och utförandet med effekten att behov inte kartläggs och därför riskerar att inte upptäckas eller åsidosättas. När brukarens behov är i fokus för handläggare och utförare ställs således högre krav på organisationen.

Enligt öppna jämförelser 2019 så uppger 39 % av kommunerna att de använder IBIC vid utredning och 26 % vid uppföljning i ordinärt boende. Respondenternas svar i vår dialog visar på tydliga skillnader i såväl vad, som hur och för vilken yrkesgrupp IBIC är infört. I Öppna jämförelser 2019¹³ vars mål är verksamhetsförbättring, framgår att allt fler kommuner använder det systematiska arbetssättet IBIC för personer i ordinärt eller särskilt boende. En ökning med 12 kommuner har skett sedan 2018. Det framgår även att färre än var tionde kommun systematiskt på gruppnivå följer upp beslutade insatser för att utveckla omsorgen. Rubriken i skriften lyder ”Allt fler kommuner använder IBIC vid alla utredningar och uppföljningar”. Det framkommer i dialog med kommuner att det upplevs som ett krav att införa IBIC då Socialstyrelsen samlar in information om införande samt marknadsför IBIC på ett sätt som får kommuner och leverantörer att uppleva det som krav. Samtliga kommuner förväntas rapportera in underlag i årliga rapporter. Socialstyrelsen har lämnat ifrån sig diverse underlag samt haft stort fokus på utbildningstillfällen. Det finns dock inget lagkrav på kommunerna att införa IBIC. IBIC omfattar som nämnts inte all dokumentation om en brukare som behövs för att hantera utredning, beslut, uppdrag, beställning, genomförande och uppföljning och inte heller förslag på arbetssätt och metoder. Frågan måste då ställas: Vad får kommunerna ut av användandet av IBIC och hur gynnar det brukarna om det inte främjar organisationen? Ska kommunerna prioritera arbetet med IBIC om det bara omfattar några av stegen i processen och gör det fortsatta arbetet mer komplicerat.

IBIC, IBIC-processen och resultat utifrån socialtjänstens övergripande process

Bilden nedan är socialtjänstens övergripande process enligt NI, utformad för att tydliggöra IBIC processen och den strukturerad dokumentation som ska ske enligt IBIC.

Figur 11: IBIC processen (utifrån socialtjänstens övergripande process, NI 2016:1)

I första delen av processen, Aktualisera och Utreda, skapar IBIC struktur och tydliga förutsättningar som kvalitetssäkrar. Utredningsdelen i IBIC och dess fokus på utredning i enlighet med de nio livsområdena ger stora fördelar gällande förståelsen för brukaren och dennes situation. Här ger IBIC processen förutsättningar för att tydliggöra brukarens behov, resurser och mål. Socialstyrelsen ger detaljerat stöd och metodhandledning för handläggare att använda sig av. Användandet av IBIC metodiken skapar nya och bättre förutsättningar för att se brukarens behov och tillgodose dem med tydligare individanpassning. Det skapar förutsättningar för att kunna formulera bättre motiverade beslut avsett hur behoven sedan ska tillgodoses.

Figur 12: IBIC processens första steg (utifrån socialtjänstens övergripande process, NI 2016:1)¹³

IBIC ger alltså en tydlig struktur för utredardelen i processen, men det finns mer att önska i utföra- och genomförande faserna. För att tydliggöra detta så redovisas hanteringen av en välfärdsteknologisk insats genom IBIC metodikens processteg i kommande kapitel. Utifrån de problemställningar som lyfts så belyses effekterna genom en analys uppdelad utifrån de olika processtegen i processen för välfärdsteknik.

Aktualisera

Hur ett behov och till vem ett behov av stöd eller hjälp aktualiseras är naturligtvis olika från person till person men hanteras på liknande sätt oavsett kommun. Däremot skiljer sig förutsättningarna för att individanpassa och skapa en brukaranpassad process med stöd av välfärdsteknik. Det finns stora skillnader i såväl organisering, vilka välfärdstekniska tjänster som är tillgänglig för brukaren men också vad för kriterier det finns för att få möjlighet att ansöka om dem. Kommunerna skiljer sig också åt i hanteringen av välfärdstjänster. Stora skillnader finns också i tolkning av lagen. Vad som får erbjudas till vem. I vissa kommuner kan en tjänst användas som anhörigstöd medan det i andra inte anses hålla juridiskt. Några kommuner använder tjänsten till personer med kognitiv svikt medan andra anser att det då kan anses vara begränsningsåtgärder eller inte vara juridiskt hållbart och så vidare. Gällande dessa frågor har MAS, MAR (medicinskt ansvarig för rehabilitering), kommunjuristen och IT-avdelningen stor makt och chefen får ofta rätta sig efter deras beslut oavsett brukarens behov.

Huruvida IBIC används som metodik eller inte har i detta sammanhang mindre betydelse. Med IBIC finns en strukturerad process för att samla information och utvärdera behov på ett sätt som skapar förutsättningar att kunna arbeta mer förebyggande. Detta är en fördel med IBIC.

Utreda

Vid utredning är brukarens egen beskrivning av situationen i fokus. Handläggaren tar hänsyn till relaterade faktorer samt individens uppfattning om sitt funktionstillstånd men även vilka svårigheter som finns i aktiviteten eller delaktigheten. Handläggaren ska beskriva och bedöma det aktuella funktionstillståndet och det avsedda funktionstillståndet, dvs målet. Även utförandet av pågående insatser kan vara aktuellt att ta med i bedömningen. Intervjuerna visar dock att handläggare mycket sällan hör av sig till utförare för att få information rörande brukarens nuvarande situation. Handläggaren gör ett omfattande och komplext arbete för att säkerställa rättssäkerheten för brukaren. Förutom deras bas i utbildningen finns metodstöd varav IBIC metodiken och dess process är ett. Handläggaren är van att inhämta information och har vana i att hantera och dokumentera samtycket och annan viktig brukarinformation. Handläggaren bedömer individens uppfattning om sitt funktionstillstånd men addera även egna iakttagelser. Handläggaren ger inriktning på behov men även förslag på övergripande mål tillsammans med brukaren. Handläggaren säkerställer efter bedömning av behov att insatser som brukaren ansökt om eller begärt, täcker de behov denne har synliggjort i utredningen. IBIC hanterar inte vad som är skälig levnadsnivå eller goda levnadsvillkor, vilket styrs av lokal policy då tydliga riktlinjer saknas.

Besluta

Allt sammanfattas i beslutet. Handläggaren utformar därmed ett uppdrag till utföraren. Detta uppdrag färgas av lokala krav som ofta reglerar vad uppdraget till utföraren kan vara. Det handlar om hur lång tid en insats får ta med mera. Då IBIC inte ger förslag på hur beslut ska formuleras så styrs handläggarna av hur utredningen ska göras och dokumenteras men lämnas utan instruktioner om hur beslut ska formuleras för att säkerställa kvaliteten i den fortsatta processen. Det som står att finna i Socialstyrelsens vägledning för IBIC¹⁹ är att uppdraget ska innehålla bland annat uppgifter om brukarens bedömda och avsedda funktionstillstånd, hur behovet kan tillgodoses, dvs. inriktningen för stödet samt de övergripande mål som är aktuella för de livsområden som ska tillgodoses med insatser. Detta gör att handläggaren tenderar att utforma besluten i enlighet med formen för utredningen, vilket gör det än svårare för utförare, brukare och anhöriga att förstå. Önskvärt vore ett större stöd för att minimera risken för att beslutsdokumenten blir för svåra att tolka för lekmän och den brukarnära personalen.

Till saken hör också att kommunerna sitter i händerna på leverantörerna av verksamhetssystemen som genom sina användargränssnitt och sin funktionalitet begränsar kommunens och handläggarnas möjligheter att forma sin dokumentation utifrån egna önskemål och de nya mallar som de vill nyttja. Det är viktigt att kommuner samlat ställer tydliga krav på leverantörerna att förbättra sina system och att IT-stödet ska finnas tillgängliga och användarvänliga för alla yrkesgrupper. Inte minst för att det ska gå att lyckas med införanden och få framgångsrika förändringsarbeten. Kommuner behöver nog gå samman för att se till att det ställs kraftfullare krav på IT stöd och att detta är användarvänligt och förstärker processer snarare än att styra arbetsprocesser på ett negativt sätt. Det är efterfrågat att det formuleras nationella krav som riktar sig till leverantörerna av verksamhetssystem och välfärdsteknik och som säkerställer att kommunerna får ett effektivt IT-stöd. Här kan inspiration tas från Norge som kommit långt i sammanhanget med sin Norm för informasjonssikkerhet.

Idag har varje kommun för svag position gentemot leverantörerna, som anser att en önskan från en kommun innebär en specifik kundanpassning och därmed en kostnad. Det tydligt bevis för detta är att Stockholms Stad valt att med inledning vid årsskiftet 2019/2020 bygga eget verksamhetssystem för att inte vill vara beroende av och styrda av de system som de kommersiella leverantörerna idag erbjuder.

Figur 13: IBIC processens stora utmaning, överlämningen till utförarna.

Efter kontakt med flera kommuner konstateras att kommuner väljer att hantera beslutsdelen mycket olika. Flera har svårt att implementera välfärdsteknik alternativt så går det långsamt. Det finns en trögrörlighet. Detta gör att många kommuner vill och behöver öka takten på införandet och därför tar snabba och inte alltid analyserade beslut. Beslutsprocessen för införande av välfärdsteknik riskerar att läggas på den verksamhet som upplevs bidra till att välfärdstekniken kommer igång snabbast snarare än den som är juridiskt och långsiktigt mest lämpligt för såväl brukare, utförare som kommun. Intervjuerna visar exempel på att beslut som tidigare togs av handläggare, som är utbildade i att ta myndighetsbeslut, nu lämnas över till den brukarnära personalen som saknar utbildning i detta. IVO och Socialstyrelsen konstaterar att den största framtidsutmaningen i vården av äldre personer är kopplade till bristen på kunskap hos den brukarnära personalen. Att kommuner mot denna bakgrund förskjuter stora delar av beslutsmandaten till utförarna är förvånande. Detta blir extra tydligt kopplat till införandet av välfärdsteknik.

Om handläggaren i beslut endast ska skriva vad för behov som ska tillgodoses inte tydligt peka på i vilken form det ska göras så innebär det att beslutsmandatet skjuts över till utförarna. Flertal kommuner har valt denna väg. Att handläggare utreder i vilket livsområde brukaren har behov av stöd och sedan lämnar till utförarna att besluta på vilket sätt behovet skall tillgodoses.

Några kommuner använder sig av livsområdena men har en mall kopplat till dessa som informerar om vilka insatser som finns. IVO, har påpekat att lokala policys och riktlinjer kan påverka att insatser inte fyller sitt syfte. Socialstyrelsen har uppmärksammat detta i vägledningen och menar att insatsstyrda verksamheter är vanligare än behovsstyrda, vilket kan göra att brukarens behov riskerar att anpassas till befintliga insatser. Dessa insatser riskerar att styra beslut och utförande samt även att behov som inte passar in riskerar att inte upptäckas eller åsidosättas. Kommunerna behöver rannsaka sig och se över hur strukturen ser ut i besluten. Stöttar kommunens olika yrkesgrupper varandra och förstärker varandras arbete? Krånglar nya arbetsmetoder till det, skapar mer onödig administration och i värsta fall en rättsosäker verksamhet?

Är det rimligt att utförarna som är en personalgrupp med stora rekryteringsbehov, som redan är hårt belastade, skall vara omvärldsbevakade gällande vilka insatser och vilken välfärdsteknik som kan nyttjas? Dessutom ha kunskap om hur behov tillgodoses enligt IBIC-strukturen samt vara väl insatt i kommunens ekonomiska policy och riktlinjer?

Handläggare i en kommun berättade i en intervju att denne har som vana att lämna beslut om insats till utförare men att detta följs av ett underlag om hur hen har tänkt att detta skall planeras och därmed tydliggöra vilka ”traditionella insatser” handläggaren har tänkt att utföraren skall nyttja. Detta för att underlätta för utföraren och för att motivera att tiden som utföraren har fått skall vara skälig. Handläggaren upplever att beslutsstrukturen med rambeslut, livsområden och ersättning för utförd tid blir luddigt för såväl utförare som brukare. Hen uppger att denna dubbeldokumentation är en förutsättning för att utförarna ska kunna planera sin verksamhet. Handläggaren menar också att informationen är bra i mötet med brukaren för att tydliggöra hur behoven skall tillgodoses. Ett flertal av de intervjuade uppger att detta inte är ett särskilt konstigt agerande och motiverar det med att det underlättar kontakten med brukaren och ser till att den går smidigt. De poängterar dock att de har insikten om att det inte är juridiskt hållbart då brukaren inte får del av hur handläggaren planerat att stödet skall ges och att det inte ges möjlighet för brukaren att överklaga ett beslut, som hen inte delgivits.

Vi behöver inte gå mer än 10 år tillbaka i tiden för att konstatera att det gjordes stora omorganisationer i kommunerna för att dela upp beställar- och utförarroller. Det var viktigt att chefer inte satt på dubbla stolar. Kommuner och chefer fick lära sig att risken för jäv var stor om de både utreder, fattar beslut och utför inom samma organisation. Vår analys är att många kommuner nu är på väg tillbaka till sådant förhållningssätt, framförallt gällande välfärdstekniken.

Vi har hittills inte nämnt etik, som naturligtvis är en central faktor. Vem har rätt att ta del av information och hur mycket information skall brukaren behöva dela med sig av? Det handlar här om rätten att ställa frågor och om vilka frågor som får ställas. Brukaren måste delge handläggare information för att få rätten till insats prövad. Men om beslutet av insats sedan lämnas till utförarens personal, att tillsammans med brukaren besluta om tillvägagångssätt så måste brukaren återigen delge informationen och detta till den brukarnära personalen som möter brukaren dagligen. Handläggaren är i sin profession van att hantera dessa samtal och kan möta och stärka brukaren i sin livssituation. Utföraren har även andra agendor att ta hänsyn till. Kommer de låta brukaren styra samtalet i en riktning som innebär stora åtaganden och en minskad intäktsmöjlighet?

Utforma uppdrag

Individanpassning

I Socialstyrelsens vägledning står att utföraren i planering ska utgå från inkommit uppdrag innehållande bland annat uppgifter om brukarens bedömda och avsedda funktionstillstånd, hur behovet kan tillgodoses, dvs. inriktningen för stödet samt de övergripande mål som är aktuella för de livsområden som ska tillgodoses med insatser. Utföraren ska utifrån det skriva en genomförandeplan och där ska de ta hänsyn till brukarens självbestämmanderätt och integritet när de beskriver hur insatsen skall genomföras. Ofta behöver mål brytas ner till delmål. Detta är svårt i sig och underlättas inte av införandet av IBIC. Följande är citerat från sidan 75 i vägledningen:

”Även utförarens val av arbetssätt och metoder vid såväl planering som vid genomförandet behöver utgå från kunskap om systematiskt arbetssätt, olika behovsteorier, vad som gynnar hälsa och välbefinnande samt om arbetssätt som stärker individens egna resurser och delaktighet. För att stödja utvecklingen av en evidensbaserad praktik behöver utföraren också dokumentera valet av arbetssätt eller metod. Detta för att kunna följa upp vilka arbetssätt och metoder som är verksamma och som stärker individens resurser.” Låt oss bryta ner citatet i de viktigaste delarna:

• utförarens val av arbetssätt och metoder vid såväl planering som vid genomförandet behöver utgå från kunskap om systematiskt arbetssätt
• olika behovsteorier
• vad som gynnar hälsa och välbefinnande samt om arbetssätt som stärker individens egna resurser och delaktighet
• stödja utvecklingen av en evidensbaserad praktik behöver utföraren också dokumentera valet av arbetssätt eller metod. Detta för att kunna följa upp vilka arbetssätt och metoder som är verksamma och som stärker individens resurser

Detta skall utföras av utförarnas brukarnära personal. Detta upplevs av de intervjuade snarare som fina ord än realistiska krav. Utöver detta förväntas utförarens medarbetare utifrån beslut baserade på IBIC språkbruk kunna upprätta en kvalitativ genomförandeplan. Detta utan att få stöd i vad som är skälig levnadsnivå eller goda levnadsvillkor. Slutsatsen är unison att detta är för svårt.

Grunden vid skrivande av en genomförandeplan är att det finns ett bra beslutsunderlag att utgå ifrån. Om det är svårt att förstå för de som ska skriva planen så blir det inte hanterbart. Detta är en uppenbar kvalitetsrisk. En handläggare fattar ett beslut på tre-fyra sidor som utförarna får som underlag. Detta sammanfattar den information som handläggaren har fått under flera kontakter med brukare och personer i dennes omgivning. Beslut är i sin karaktär svåra att läsa för den som inte har handläggarens kunskap och kompetens och med IBIC:s språkbruk blir det svårare. Låt oss repeterar beskrivning av utförarnas situation som arbetsgrupp, från tidigare kapitel; De har brukarens välbefinnande i fokus, är omsorgsfokuserade och vill arbeta praktiskt med omsorgen. De drar sig för läs- och pappersarbete och läser inte alltid biståndsbesluten. I arbetsgruppen finns stor variation i förutsättningarna att bemästra ett avancerat språk såsom ett IBIC baserat beslut.

Arbetsgruppen skall nu hantera IBIC och myndighetsspråk men även ha förståelse för verksamhetens process och interaktionen som krävs med andra personalgrupper. Detta samtidigt som de saknar praktiska förutsättningar för att arbeta med administration och dokumentation på ett effektivt sätt. De har inte tillgång till egen telefon, begränsad tillgång till datorer och ändamålsriktiga lokaler med mera. Det är inte ovanligt att 20-40 medarbetare tillsammans har sex stycken datorer att dela på. Dessa är oftast upptagna i början och slutet av arbetsdagen med anledning av att statistik och stämplingar av diverse uppgifter som måste prioriteras. Alla intervjuade är konstaterar enigt att utförarnas brukarnära personal har svårt att hinna med alla uppgifter på ett kvalitativt sätt, med ett tajt tidschema som tenderar att spricka då någon av dagens alla händelser får en oväntad utgång. Den brukarnära personalen prioriterar hellre tid i omsorg än för dokumentation. De trivs med att deras arbete handlar om att hjälpa människor i vardagen istället för att arbeta med teknik och pappersarbete. De ska nu ta dokumenterade beslut om såväl Vad som skall tillgodoses och Hur det skall genomföras.

Detta samtidigt som Socialstyrelsen har konstaterat att de största framtidsutmaningarna i vården av äldre personer är kopplade till bristen på kunskap hos den brukarnära personalen. Personalomsättningen är stor. Exempelvis saknar idag 30–40 procent av baspersonalen inom äldreomsorgen en grundläggande utbildning. Stor del av vårdarbetet bedrivs av vikarier som saknar relevant utbildning. Det finns stora utmaningar i att rekrytera oavsett utbildning eller ej. Stora utmaningar finns även i att rekrytera personer som bemästrar svenska språket i relation till de krav som ställs på dokumentation, framförallt om den ska formas utifrån IBIC:s språkbruk.

Vem och var beslutet tas om välfärdsteknik riskerar alltså att motverka lika vård för alla. Då beslutet om välfärdsteknik styrs av vem som är brukarens kontaktperson hos utföraren och vilken kunskap och förutsättningar denne har så är det en organisatorisk fråga som avgör förutsättningarna för brukarens användande av välfärdsteknik. Detta gäller inte bara hos utförarens personal utan även hos handläggarna.

I vissa LOV kommuner landar denna problematik ut i att kommunen vill ha kontroll och därför låter egna larmtekniker ta besluten om hur behov ska tillgodoses. Detta har fördelen att besluten inte blir påverkade av valet av utförare och ersättningsmodellerna. Högutbildad personal med specialkunskap om rättssäkra beslut ersätts dock med oftast icke vård- eller omsorgsutbildade larmtekniker utan kunskap om myndighetsbeslut och detaljkunskap om brukaren och dennes behovsbild. Deras kärnkunskap är att de kan de tekniska tjänsterna och kan installera och ge support om dessa. Kommuner bör dock värdera om denna kompetens är tillräcklig för att bedöma och avgöra brukares behov och hur det ska tillgodoses, på ett rättssäkert sätt, för att nå det avsedda funktionstillståndet.

Handläggare och HSL-personal bör vara viktiga resurser och garanter för att välfärdstekniken individanpassas och att brukarens resurser, mål och behov tillgodoses med de valda funktionerna. Med deras kompetens finns de bästa förutsättningarna för att garantera de mest lämpliga insatser för såväl brukare, närstående som kommunens resurser. Välfärdsteknik bör inte hanteras på annat sätt än övriga insatser inom socialtjänstens område. Med andra ord att beslut om funktionalitet ska avgöras av handläggare eller HSL-personal medans iordningställande och teknisk anpassning ska utföras av annan arbetsgrupp. Detta säkerställer såväl likabehandling, lagens ambitioner som säker hantering av sekretessbelagd information.

Introduktion

Gällande välfärdstekniken så känner flera i den brukarnära personalen en oro och rädsla inför att använda nya teknikbaserade arbetssätt, som kommer påverka deras vardag. Om de ska ta besluten så kommer denna faktor spela in och bli viktigare, då de vet att deras beslut kommer påverka deras arbetssituation. Det samma gäller när de ska introducera insatsen och den tekniska funktionen för brukaren. Risken är stor att de överför sin oro inför tekniken till brukaren. Att känna sig trygg med introduktion handlar som tidigare nämnt om såväl utbildning, erfarenhet och att tjänsterna är användarvänliga.

Genomföra uppdrag

Införandet av välfärdstekniken har inneburit att flera insatser kan utföras på åtminstone två olika sätt. De olika insatserna ger olika förutsättningar och möjligheter att uppnå målet, det avsedda funktionstillståndet, varför det bör vara tydligt i handläggarens beslut vilken typ av insats som ska användas för att uppnå det avsedda funktionstillståndet. Exempel på detta är insatserna ledsagning samt utevistelse. Genom kartläggning med ICF framkommer att brukaren upplever sig otrygg när denna skall ta trappen ner utanför huset. Brukarens behov skulle således kunna tillgodoses med att en personal från omsorgen hjälper till. Detta skulle sannolikt innebära att den brukarnära personal kommer vid en bestämd tidpunkt på en bestämd veckodag där brukaren följer med den personal som är schemalagd vid den tidpunkten på en promenad. Ett annat sätt är att få ett GPS-larm där brukaren kan larma om hen känner sig otrygg eller något inträffar. Brukaren kan då gå ut självständigt och själv ta sig till platsen som den ansökt om ledsagning till. Det senare alternativet ger brukaren ökad trygghet och därmed bättre förutsättningar att själv kunna promenera utomhus när och så ofta som önskas, vilket rimligtvis gör att brukaren når det avsedda funktionstillståndet. Dagens ersättningsmodeller gör det dock olönsamt för utföraren varför den inte kommer förordas. Låt oss exemplifiera:

Brukaren behöver stöd i trappan vilket innebär 2x 5 minuter brukartid. 5 minuter när hen går ut och 5 minuter när hen går in igen. I beslut ges enligt riktlinjer om utevistelse en timme i veckan. Om utföraren får betalt för beslutad tid har utföraren detta att förhålla sig till och använder troligen tid för att finansiera resan till och ifrån brukaren. Om utföraren ersätts för utförd tid kommer tiden att utföras när verksamheten tillåter, för det är en bra intäkt. Om handläggaren haft tillgång till GPS-larm hade behovet kanske kunnat tillgodosetts med detta som del eller hel ”ersättning” för utevistelse eller ledsagning. Men hur ersätts utförarna när brukaren larmar? Är det rimligt med en ersättning om 5 minuter för en insats av detta slag?

Med nya tjänster skapas nya behov av arbetsmetodik och ersättning. Med GPS-larm kan brukaren ha ett larm som fungerar ute och därmed kan larma var som helst. Då blir det svårare för kommunen att motivera ersättning enligt tidigare tillvägagångssätt. Larmåtgärden vid ett larm kan därför föregås av en diskussion hos utföraren om det verkligen är utförarens uppgift. Det måste därför hanteras i förfrågningsunderlaget. Det måste också framgå i beslutet vilka funktioner i GPS-larm som ska användas, då detta innebär att det kommer genereras olika typer av larm.

Följa upp

Kommunens nämnd har en skyldighet att säkerställa att brukaren får beviljade insatser utförda med god kvalitet. Detta ansvar delegeras till handläggare att göra enligt såväl lagkrav som lokala rutiner. I uppföljningssamtal mellan brukare och handläggaren följs brukarens situation upp med utgångspunkt från hur den har förändrats. Detta görs genom att brukarens behov, resurser, mål klarläggs men även uppfattningar av insatsens kvalitet och upplevelse av livskvalitet. För att följa upp är dialogen med utförarna oerhört viktigt. I IBIC vägledningen skriver Socialstyrelsen att det ska framgå tydligt vad handläggaren väger in i sin bedömning, i Utreda fasen, då detta är av vikt för såväl uppdrag till utförare som uppföljning. Kommunerna vittnar om de kontakterna mellan handläggare och utförare är svåra och ofta uteblir. Det är viktigt att, i sammanhanget, tänka på att utvärderingen inte kan frikopplas från utförarnas ersättning som bygger på utförd tid eller beviljad tid. Detta komplicerar diskussionen ytterligare. En annan viktig aspekt är vem som har mandatet att kvalitetssäkra genomförandeplanerna. Vilka krav ska ställas på dessa och vilka verktyg har handläggaren att tillrättavisa en utförare som inte har gjort en kvalitativ plan och sett till att den är uppdaterad utifrån beslut och brukarens aktuella funktionstillstånd?